En annan generations försök till anpassning

Igår hade jag en sådan där vild, galen och ungdomlig kväll. Efter att ha kommit fem timmar för sen till förfesten där det dracks öl och jäger i sedvanlig kvällsanda ändrar vi färdriktning och anländer direkt till stället där allt ska hända.

Utan minsta antydan till kö, men likväl ett gäng fulla tonåringar i närheten av ingången (även känd som utgången) gjorde vi en snygg entré i form av en öppen mun med tillhörande grimas på stället för kvällen när vi fick höra inträdespriset. 200 kronor. 200 kronor för att få komma in på stället man kallar Coco. Som Cafét och Café Opera. Coco och Coco Thai. Vi övervägde att vända hem och kolla på film, men bestämde oss för att slå ett slag för vår ungdomliga och vilda sida och gå in istället. Och så lite för att våra vänner skickade hotande sms om att vi var dåliga om vi inte gjorde dem sällskap.

Så vi betalar våra ostudentprismässiga 200 inträdeskronor och går in för att mötas av stadens 12-åriga befolkning vilka uppenbarligen fyllt 18 (alternativt fått falskleg i julklapp). Jag har aldrig känt mig så gammal och började för en stund fundera på vart jag parkerat min rullator.

Så händer det, mina skors undersidor saknar all form av friktion, delar av dansgolvet dansar inte i samma takt som mig, den otaktiga dansdelen stöter till mig, jag placerar min fot i en utspilld drink och jag sätter mig. Bara sådär sitter jag ner, nästan på marken, men räddad av en scen i ungefärlig klassisk stolshöjd och min halksittnings pinsamhet förminskas en aning. Men likväl har jag satt mig ner mitt under Waka Waka. Detta utan en droppe alkohol att skylla på och bara med en ursäktande ålder vilken spelar sin rätt. Jag halkade och önskade att jag haft broddar eller åtminstone mer fotriktiga skor. Som Ecco eller något annat man får ha när man kommit upp sig i åren.

Men så fortsätter vi kvällen på sedvanligt ulricehamnskt manér och drar efter att Coco stängt vidare till Jamaica. Det är där man äter mat som är för dyr i en fin och nattmässig monopolistisk anda. Igår åt vi således alldeles för dyra och inte alls särskilt goda pommes frites, vilket även resten av Ulricehamn gjorde. Det kändes rätt bra, som något man gör på traditionsenligt vis. Som Kalle Anka klockan 15 på julafton. Jamaica klockan 3 en lördagskväll i U:et.

Men nu tänker jag inte bli äldre.

Önskar er en god fortsättning!

En till dagen före dagen

Har jobbat konstant de senaste dagarna och kan i vanlig ordning nu slå in paket i sömnen. Möjligen gör jag det också, åtminstone drömmer jag om det.

Julgranen är klädd, julkorven stoppad på traditionsenligt vis, skinkan står i ugnen, paketen är inte inslagna och kommer inte vara det förrän mamma som har uppesittarkväll gått och lagt sig alldeles för sent, ljusen är tända, 23-tårtan från jobbet äten och mamma står i köket och bakar. Det kan bli bra.

Saker jag inte förstår

Det sägs att ju mer man läser, desto mindre vet man. Och nu, när jag nästan har gjort min fjärde termin på eftergymnasial nivå (ja, jag njuter av uttrycket) har jag hamnat i någon vardag där jag ser det allra mesta som något att lyfta på ögonbrynet inför.

Som en kursare av det manliga könet som alltid har för korta tröjor. Varför? Jag förstår inte.

Som en annan kursare som hade rosa bh under en tight, vit tröja. Varför? Jag förstår inte.

Som min hyresvärd som fick för sig att man skulle påbörja ett asfalteringsarbete av området sista veckan i november utan en tanke på att snö kan försvåra sådant. Varför? Jag förstår inte.

Som min hyresvärd som började asfalteringsarbetet med att gräva bort översta lagret grus på området, väntade in snön och skickade ut ett mail där de beklagade den vita nederbörden och konstaterade att man nu varken kunde asfaltera eller skotta området pga snön respektive brunnar över markytan. Varför? Jag förstår inte.

Som mitt adressbyte utan att jag flyttar en centimeter. Varför? Jag förstår inte.

Som att jag helt plötsligt bytt brevlåda med grannen. Varför? Jag förstår inte.

Som SJ. Varför? Jag förstår inte.

Som att jag kom i tid till skolan igår när jag försovit mig rejält. I mer tid än vad jag gör när jag vaknar när jag ska. Varför? Jag förstår inte.

Som skånska. Varför? Jag förstår inte.

Som när jag börjar jobba och varför min chef inte ringer. Varför? Jag förstår inte. Jag spelar svårflirtad och kan givet detta inte vara den som ringer.

Som för vilka pengar jag ska köpa julklappar. Och när. Varför? Jag förstår inte.

Som varför det står en kundvagn parkerad i vårt cykelställ. Varför? Jag förstår inte.

Jag tar nog lov nu.

Det är faktiskt vi som bygger framtiden

Egentligen är jag sansad och allt det där. Egentligen är jag nyanserad. Egentligen är det här en blogg som inte handlar om att jag lägger alldeles för många timmar i veckan på ett ungdomsförbund. Men så var jag ju på förbundsstämma i helgen. Och så var det i helgen en ny förbundsstyrelse valdes. Och det kommer bli så himla bra. Och det är ett så bra förbund.

Och framförallt är det så himla bra människor.

Nörd är som sagt det nya cool. Det kan inte sägas tillräckligt många gånger.